Få kan provocera Marika Bjerstedt Hansen (S).
Men en moderat pamp med fingret på avtryckaren var nära.
Fast hon är snäll. Kanske för snäll.
– Man ska säga vad man menar och mena det man säger. Till en viss gräns i alla fall. Då blir livet mycket enklare.
Det ligger hembakat fröknäcke på bordet. I ett hörn av rummet står en slags soffliknande möbler, tillverkade av lastpallar.
Ett tjugotal huvudbonader som den tidigare husägaren lämnade efter sig pryder väggen i ett angränsande rum.
Det finns inget i huset, strax utanför Svanshals, som tar sig ton eller framhäver sig.
Men kikar man ut genom fönstret så slingrar sig Simonatorpaån fram på ett nästan majestätiskt sätt, med granskog i fonden.
Marika Bjerstedt Hansen köpte huset för två år sedan.
I händelse av att hon har fritid, så spenderas en stor del på renovering.
Nyligen har två kastanjeträd vid infarten hamlats.
Det ser i det närmaste brutalt ut, där de står stympade och vinternakna.
– Ser du de mörka områdena i mitten där grenarna sågats av? Träden höll på att ruttna. Hoppas de överlever.
Marika Bjerstedt Hansen är förvånansvärt högljudd i sin lågmälda framtoning.
Hon har starka uppfattningar om saker.
Vad sägs om den här:
– Jag blir alltid förvånad när folk inte vill förändra världen och hjälpa varandra. Det tycker jag är märkligt.
Eller den här:
– Jag kan bli trött på alla olyckskorpar som inte vill förstå varför vi gör vissa förändringar i Osby. Det är en utmaning att inte göra av med energi på dem.
Uttalanden som säkert kan få en och annan att kränga till och väja undan.
Har du hög moral?
– Både och. Jag skulle vilja ta mer ansvar för Jordens överlevnad. Det plågar mig ganska mycket. Men jag skulle aldrig sko mig, aldrig fuska.
Är du snäll?
– Det är en målsättning. Jag vill väl. Jag är inte en sådan som snackar skit om folk.
Men en liten anekdot undslipper henne under intervjun.
Som politisk sekreterare för det dåvarande socialdemokratiska regionrådet Rikard Larsson fick hon närvara på en middag för avgående regionpolitiker.
Till bordet fick hon en av Sveriges då mest framträdande lokalpolitiker.
En moderat som var van vid att säga vad han tyckte men kanske inte alltid vad han menade.
Han frågade Marika Bjerstedt Hansen: ”Vet du vad problemet med Afrika är?”
Tankarna for genom hennes huvud innan moderatpolitikern svarade på sin egen fråga.
”Det finns för många elefanter där, men jag har gjort vad jag kan för att skjuta av dem.”
Marika Bjerstedt Hansen gick inte i polemik med honom, trots det uppenbara försöket att provocera.
– Det var inte min roll och inte rätt sammanhang.
Om du skulle lägga till en personlig egenskap, vad skulle det vara?
– Jag skulle vilja bli mer hårdhudad och inte bry mig om vad folk slänger ur sig.
Och om du skulle ta bort en?
– Min oorganiserade sida. Jag kan lätt bli lustfylld och glömma det tråkiga.
Marika Bjerstedt Hansen är mer van vid att passa ut än att passa in.
Hon landade i Osby som fyraåring, när familjen flyttade dit från Malmö.
Hon växte upp i ett litet kollektiv på Östra Gränsgatan med föräldrar som ideologiskt låg en bra bit vänsterut.
Socialdemokraterna var i det närmaste ett skällsord.
Pappa var med i Victoriakommittén, tillsammans med bland annat Mikael Wiehe, och kämpade mot rivningen av Victoriateatern i Malmö (den står kvar i dag).
Mamma är fortfarande aktiv i Palestinafrågan.
– Vi var lite annorlunda. Det fattar man inte som barn, men ändå … I skolan hade de andra barnen åsikter om min dialekt och annorlunda kläder. När man tog hem kompisar så fanns det fyra vuxna där.
De vuxna skötte sådant som dagishämtning och matlagning tillsammans. Allt var gemensamt, även ägodelar, på gott och ont.
– Man hade inget för sig själv men jag lärde mig att man inte alltid behöver följa normen, att man inte behöver sträva efter att passa in utan kan göra sina egna val.
Vägen till partipolitiken var inte självklar.
Hon arbetade på gatukök, inom hemtjänst, som lärarvikarie och packade leksaker på Brio.
Som 20-åring blev hon mamma och några år senare fick hon ett andra barn.
Samtidigt var hon uppfödd på välling berikad med politik. Aktivism var en del av livet.
Den första demonstration hon fick följa med på var 1980, under banderollen ”Sovjet ut ur Afghanistan”.
På 1990-talet var hon för första gången med och arrangerade en demonstration.
– Det var i Hässleholm och vi demonstrerade mot att den socialdemokratiska regeringen ville ta bort CSN-kortet.
Och sedan blev du själv sosse?
– Ja, det var tio år senare. Under ett informationsmöte i Osby om neddragningar inom skolan så fick jag bra svar av de socialdemokratiska politikerna. Jag kände att de ville ta ansvar.
Hon grunnade under en tid och kom fram till att partipolitiken var vägen att gå om man vill påverka.
Marika Bjerstedt Hansen ansåg att man inom Vänsterpartiet inte var tillräckligt kompromissvilliga, så valet föll på Socialdemokraterna.
– Jag stötte på Solveig Nord (S) i mataffären, som satt i utbildningsnämnden, och hon hjälpte till att skriva in mig.
Det var också inom utbildningsnämnden som hon fick sitt första förtroendeuppdrag.
– Jag gick på alla partimöten, satt längst fram och räckte upp handen hela tiden. Det var en rolig tid.
Politiken var ändå inte riktigt som hon tänkt sig.
– För mig var politik ändlösa diskussioner i ett kök.
På vilka sätt är du en rik människa?
– Jag är rik på familj och vänner, det finns alltid folk som kan fånga upp mig om något går snett.
På vilka sätt är du fattig?
– Jag är begränsad i tänkandet av vad som är möjligt. Jag är rädd att något ska bli fel. Det är så lätt att gå samma väg i matbutiken och lägga samma varor i korgen.