Blandrashunden Faulan hade tur. Hans mamma räddades vanvårdad ur ett dike på Irland, togs om hand på ett räddningscenter och födde fem valpar. Faolan var en av dem. När han var fyra månader fick han komma till Sverige.
Alltfler väljer att skaffa en hund från Irland. Ett land där tusentals hundar kasseras och sätts på gatan. Många av dem är greyhounds avlade för kapplöpning, men som inte håller måttet.
En grå och regnig dag träffar vi Faolan på företaget Brand- och Industriskydd i Osby. Han ligger tryggt ihoprullad under husse Kent Nilssons skrivbord.
Idag har även sportlovslediga dottern Wilma fått följa med till kontoret. Hon sitter kärleksfullt lutad mot Faolan. De har blivit ett tajt par.
Men att ta hand om en hund från Irland var inte Kent Nilssons plan A.
– Nej, verkligen inte. När jag allvarligt började fundera på att skaffa hund började jag undersöka vilken hund som skulle passa mig. Jag kollade upp en mängd olika raser, men kände att det inte var någon som direkt passade.
Genom kontakter i Stockholm fick han höra talas om en person som hade tagit hand om en omplaceringshund och blev intresserad.
– Jag letade upp organisationen Hundar utan hem på nätet och läste om problemen med hundarna på Irland. Jag tittade på bilder de hade lagt upp där olika hundar presenterades och fastnade för med vilken omsorg de olika hundarna beskrevs.
Och så hände det!
Bilden på en liten fyra månader gammal Faolan dök upp på skärmen.
– Så fort jag såg bilden så klickade det, säger Kent Nilsson och gjorde en intresseanmälan.
Bara ett par timmar senare kontaktades han av en representant för organisationen.
Sedan följde mängder av frågor och till och med ett hembesök av en representant för organisationen innan Kent Nilsson blev godkänd adoptivpappa till lilla Faolan.
Kent tar sig för pannan och skrattar.
– Jag fick svara på frågor om hela mitt liv. Nästan som jag skulle adoptera ett barn. Ekonomisk och social status, hur jag såg på hunduppfostran bland annat och dessutom skulle det göras ett hembesök innan hunden fick klartecken att komma.
Kent Nilsson godkändes. Faolan skulle komma om fjorton dagar. Men han kom av olika anledningar en söndag bara några dagar senare.
På lördagen fick Wilma veta vad som väntade. Hon blev överlycklig.
– I hela mitt liv har jag önskat mig en hund och nu skulle jag få en! säger hon och strålar verkligen av glädje.
Men väntan blev lång. Transporten fastnade i ett snöoväder i England och fordonet hundarna åkte med havererade i Tyskland. Inte förrän vid 04-tiden på söndagsmorgonen kom vovvarna till Malmö där Wilma och Kent väntade med spänning på den nya familjemedlemmen.
Alla förväntningar infriades.
De fick ta emot en liten kavat valp som kom knatade i koppel och hälsade glatt. I alla fall på Wilma.
– Han tyckte nog att jag såg farlig ut i mitt skägg, men mutad med lite godis hälsade han glatt på mig också, säger Kent.
Sedan hoppade Faolan snällt in i bilen, lade sig tillrätta med huvudet i Wilmas knä och somnade.
Och på den vägen är det. Faolan anpassade sig snabbt till sitt ombonade liv i Balsby, utanför Kristianstad.
Två dagar i veckan följer han med husse till kontoret i Osby. Övriga dagar är han på ett flockdagis (där hundarna umgås tillsammans i flockar istället för i boxar) och så myser han med Wilma så ofta han kan.
Wilma berättar att Faoulan har bra koll på känsloläget.
En gång när hon var lite ledsen kom han och lade sig bredvid henne. Där stannade han i flera timmar trots att husse lockade på honom.
Man kan med fog säga att han har blivit en trofast familjemedlem. Ett långt bättre öde än vad som hade väntat honom eventuellt som gatuhund på Irland.