Åke Nilsson, 65 brukar stå utanför Coop i Osby och sälja gatutidningen Faktum.
Jag blev nyfiken. Vem är han? Varför säljer han gatutidningen? Vi tog en kopp kaffe tillsammans och här får du hans livs historia.
– Jag har supit större delen av mitt liv. Och jag har inget att skylla på. Min uppväxt var okej. Visserligen dog min pappa när jag var sjutton år och mamma fick slita, men nej, det är ju verkligen inget att skylla på.
Åke Nilsson säger att han nu, när han nått mogen ålder, har börjat analysera vad som gick snett i livet.
På sin sävliga norrländska säger han att allt gick snett när han bestämde sig för att jobba treskift. För redan tidigt började han arbeta treskift på en betongfabrik i Strömsund. Det var tungt och bullrigt. Treskift innebar att man den ena veckan jobbade från 06.00 på morgonen till 14, nästa vecka blev det klockan 14-22 och den tredje veckan klockan 22-06.
– Jag kunde inte koppla av när jag var ledig. Kunde inte sova. Tog till alkoholen. Kroppen tog snabbt stryk av den livsstilen. Jobbade där i femton år, på slutet arbetade jag tvåskift.
Men det blev för slitsamt. Åke Nilsson såg sig om efter andra arbetsuppgifter. Egentligen hade han velat utbilda sig till industrielektriker, men så blev inte fallet. Innan han började slitet på betongfabriken gick han på en lantbruksskola utanför Östersund, men det var inget som han ville satsa på när utbildningen var klar.
I 35-årsåldern sadlade han om helt och började som vårdbiträde. men någonstans hade det gått allvarligt fel.
– Jag var alltid berusad när jag var ledig. Alltid. Kunde inte dricka med måtta. Jag drack till dess jag blev medvetslös. Det började på helgerna när jag skulle koppla av. Sedan blev det mer och er. Till slut var jag alltid berusad när jag var ledig.
Det höll inte.
I 40-årsåldern var Åke Nilsson alkoholist.
– Jag var en ensamdrickare. Men jag hittar långt ifrån alla svar på frågan varför det blev som det blev.
– Jag har levt med en fantastisk fru och fick också två barn. Men det var något som skavde. Alkoholen blev min följeslagare och jag hade inte kraft att bryta.
Det blev behandling och återfall.
Sjukpension och tidvis hemlöshet när äktenskapet krackelerade.
För 16 år sedan kom Åke Nilsson på banan igen.
– Då hade jag så att säga gått i väggen och varit helt utslagen under flera år. Vägde bara 47 kilo.
Men egentligen hände inget särskilt. Han kom bara helt enkelt till insikt om att nu fick det vara slut. Att han inte behövde det där skitlivet längre.
– Jag kom tillbaka och började jobba på min nykterhet igen. Kände bara att nu fick det vara nog. Jag var då i sämre skick än jag trodde. Har haft en jädra tur som fortfarande lever.
Och på den vägen är det. Sedan dess har han inte rört en droppe alkohol. Redskapen för att kunna hålla sig nykter hade han fått. Nu skulle han börja att använda dem.
Han hamnade så småningom i Skåne och Glimåkra där hans son bor. Hans pension är minst sagt knaper. Därför blev försäljningen av Faktum en välkommen extrainkomst.
– Men det är inte enbart för pengarna som jag säljer tidningen utan också för kontakten med människor. Många stannar för att snacka om livet. Det känns bra.
Faktumförsäljningen går till så att han hämtar tidningar på ett utlämningsställe i Kristianstad. Av de 60 kronorna som tidningen kostar får han hälften. Försäljningen är modern. Man kan betala med swish om man så önskar. Om halsen har han ett identitetskort som styrker att han är auktoriserad försäljare.
– Det här är det viktigaste jobbet jag har haft, säger han stolt.
– Den verksamheten kan man också kalla en slags integration för oss som stått utanför.
Han är också sekreterare i Gatutidningsförsäljningsföreningen i Skåne. Ett uppdrag som han tar på största allvar.
– Idag mår jag jättebra. Har en fin gemenskap med mina försäljarkollegor och bra kontakt med mina barn. Jag har till och med blivit morfar!