2001 upphörde produktionen – men historien och hantverkstraditionen lever kvar.
Det uppmärksammades under helgen på smedjans dag i Killebergs Kettingfabrik.
Smedjan har en lång historia.
Den grundades redan 1905 av smeden Otto Jönsson från Slähult.
Med en släkttradition som sträckte sig så långt bak som 1794, beslutade han sig för att övergå från manuellt hantverk till en mer industriell produktion. Smedjan i Killeberg var född.
– Det var banbrytande då, säger Göran Larsson.
Han är engagerad i hembygdsföreningen som köpte smedjan strax efter produktionsnedläggningen 2001.
I fabriken har som namnet antyder kätting tillverkats, men också med andra smidesprodukter för lantbruk.
På tomten bakom låg förr även en spikfabrik.
Tillsammans med kamraterna Stig Nyman och Uno Karlsson från hembygdsföreningen guidar Göran Larsson ett trettiotal besökare genom processen att förädla valsad järntråd till kätting.
De berättar att järntråden först görs smalare för att sedan kapas till länkar i en spol- och kapmaskin. Till sist svetsas länkarna ihop till den färdiga produkten. Efter turen på förmiddagen kommer ytterligare två visningar erbjudas för intresserade sällskap.
I den rustika lokalen finns flera stora, oljiga maskiner med drivremmar och robusta järnkomponenter.
Sinnebilden för klassisk, tung verkstadsindustri.
Mitt i smedjan står också en ugn, eller en ässja, som Stig Nyman berättar att det heter.
Vid en sådan ässja står Arne Pettersson som är i full färd med att forma hett järn. Med van hand och endast hammare och städ tar en hasp form, precis så som folk gjorde förr i världen. Han berättar att haspen är till Eva Johansson som står vid ässjan mitt emot och steker fläsk till besökarna.
– Det är fett och något smederna åt för att hålla sig mätta länga, säger hon.
Bland besökarna är många från trakten, men en och annan är också utifrån.
Smedjan besöks med jämna mellanrum av busslaster som kommer för att uppleva hantverkstraditionen och industrimiljön.
Kurser i handsmide är också ett återkommande inslag.
Smedjans dag då? Jo, den börjar bli en tradition. Herrarna i hembygdsföreningen minns inte exakt hur många gånger den arrangerats – men en sex-sju gånger måste det vara, kommer de till slut fram till.